Pappa och jag gick ut för att gå en sväng med Tindra. Hon fick som vanligt vara lös, fast det började mörkna. "Hon håller sig ju vid oss" tänkte jag. Den promenaden blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Efter bara någon minut fick vi se en hare. Jag ropade på Tindra att hon skulle stanna. Idag valde hon att inte lyssna på mig. Ut på gärdet sprang de. Det kom en hare till. Vi hörde ett skall. Tindra var borta...
Vi sprang omkring och ropade på henne. Vi hittade massa spår som vi följde, vilket inte var så lätt eftersom vi var i samma hage som på förmiddagen. Vi hörde en hund skälla två gånger, men eftersom det kom från våra grannars håll och lät för grovt för att vara Tindra trodde vi inte att det var hon. Efter mycket spring och skrik anslöt sig Erika. Vi delade upp oss. Pappa gick upp mot våra grannar. Kort därpå ringde han och sa att han hade hittat henne. Hon stod på ladugårdsplan och käkade ensilage. Antagligen var det hon som svarade när vi ropade, även om hon inte kom.
Man hinner tänka så mycket på allt som kan hända en ensam liten vovve, med reflexväst och halsband som man kan fastna i. Man blir så rädd.  Men nu är jag bara glad att hon är hemma och mår bra. Även om både hon och vi är riktigt trötta nu.